…är sedan början af 1870-talet, då den s. k. »fröken-reformen» genomfördes, ett allmänt gängse tilltalsord till alla ogifta qvinnor i de bildade samhällsklasserna. Under samtal behöfver man ej, såsom alltid måste ske, när orden mamsell och herr användas, derjämte säga tillnamnet (eller förnamnet).
Alla ceremonier äro i och för sig öfverflödiga, men en person af verld bör känna dem, ty de utgöra ett skydd för anständigheten och de goda sederna samt bidraga att hålla deras fiender på avstånd. Narrar och snobbar böra alltid behandlas med stor ceremoni, ty vanlig artighet är ej nog att afskräcka dem.
Fly dryckenskap som en förbannelse och var måttlig vid tillfredsställandet af alla edra begär.
…eller prisa edra egna gerningar. Äro de goda, så äro de sitt eget pris, och äro de dåliga, så är det bättre ju mindre som säges om dem.
En svordom är uttrycket för ett vredgadt och förvirradt sinne och är dessutom i högsta grad simpel. En person med moralisk bildning bemöter hellre en förolämpning med föraktfull tystnad än med en vredgad svordom, som visar en feg fruktan att ej blifva trodd eller åtlydd och som är ovärdig en väl uppfostrad, förfinad man, en »gentleman». Det är opassande att svära, ty det sårar andra menniskors öron; det är dåraktigt, ty det visar brist på förstånd, och det är nedsättande både för den person, som gör det, och för den, som är föremålet. Den, som ofta svär förlorar icke endast alla visa och goda menniskors aktning, utan bryter äfven emot Guds lag, ty Gud sjelf säger att »den skall ej blifva ostraffad, som mitt namn missbrukar».
Artigheten är lifvets poesi och har liksom annan poesi många egenskaper. Den bör hafva det behag, som utvisar sinnets förfining, men får aldrig vara öfverdrifven.
Den som önskar lära sina barn att blifva sqvalleraktiga, fjäskiga och att göra obefogade anmärkningar på allt, kan ej välja något bättre sätt än att öfverhopa dem med frågor om »hvad den har sagt» och »hvad den gjorde» och »huru den såg ut», då de komma hem från kyrkan, promenaden eller något besök, och att sedan i deras närvaro uttala sitt klander deröfver. Ni kan då vara lugn för att de aldrig skola återvända hem utan intressanta nyheter. Och hellre än att ej hafva något att meddela skola de snart lära sig att sjelfva förbättra sina historier på ett sätt som skall lyckas frambringa häpnad och förvåning. Barnens vetgirighet, som vaknar så tidigt och som, om den ledes rätt, kan vändas till inhemtandet af nyttiga kunskaper och bidraga till själens utveckling, göres härigenom till ett förargelseredskap.
I. Den som har blå ögon, behöfver ej derföre se smäktande ut.
II. Och den som har svarta, får icke stirra med dem.
III. Den som har vackra fötter, bör ändock ej hafva allt för korta kjortlar, och är hon ej fullkomligt viss på sin sak, må hon hellre taga dem lagom långa.
IV. Skratta ej ständigt endast derföre att ni har vackra tänder, och låt ej heller bli att skratta, då ni känner er glad, fastän ni har fula tänder.
V. Tala med låg röst, om ni har ful organ, och höj aldrig rösten för mycket, äfven om den är vacker.
VI. Den som dansar väl bör ej göra det ofta, och den som dansar illa bör aldrig göra det.
VII. En person som sjunger väl, bör ej göra ursäkter och undflykter innan han låter höra sig, och äfven den som sjunger medelmåttigt bör ej låta bedja sig länge, ty högst få personer förstå att bedöma sång, men alla äro tacksamma för er goda vilja att bereda dem ett nöje.
VIII. Att stiga upp tidigt bibehåller skönheten.
IX. Genom högsinthet bibehålles andra menniskors aktning.
X. För att vara lycklig sjelf måste man försöka bereda andras lycka.
…som i intellektuellt hänseende är öfverlägsen den person han talar med, bör akta sig att låta honom känna detta, hvilket vore en ovärdig triumf och ett stort fel mot den goda tonen. Om heliga ämnen och sådant, som man icke begriper, bör man aldrig yttra sig lättsinnigt.